Så lider sommaren mot sitt slut och jag har inte träffat mina barn överhuvudtaget denna sommaren, av olika anledningar. Har faktiskt inte träffat dem sedan fabruari så det är dett tag sedan nu. Kanske är en av orsakerna att de bor över 50 mil bort och det råder stora brister i kommunikationen. Har konstant dåligt samvete över detta. Känner mig som en förbannat rutten farsa. En som inte duger något till. En som aldrig finns DÄR. Pratar med dem i telefon flera gånger varje vecka och de verkar inte kunna ta beslutet heller om de vill komma upp till mig. Vi har det lite svårt med detta allihop tror jag. Det är för många variabler som skall stämma för att broken_heart-1823_28265563ett möte skall komma till. Så nu har jag gått med en otäck gnagande känsla i magen hela sommaren och undrar hur jag kunde gjort något annorlunda. Jag älskar mina fina pojkar och önskar av hela mitt hjärta att de bodde närmare, då hade det varit så mycket lättare. Bara förmånen att kunna träffas och ta en fika är en lyx som jag skulle vara överlycklig över att ha. Ibland hatar jag alla människor med dessa jävla bra förhåkllandena med sina barn. Eller rättare sagt är jag väl avundsjuk. Så om jag inte kan vara bra kanske jag kan vara riktigt jävla kass och odräglig för både omgivning och främst mig själv. Det är jag bra på. Nu skiter jag i det här ett tag och drar till Prag!!! och endast är odräglig eller samlar kraft. Vilket som duger för mig. På återseende…. COAO – Collapse Over And Out